Det gränsvärdet för luftvägsexponering i arbetsmiljön för ett ämne är den högsta halten av ämnet som är godtagbar på arbetsplatsen, alltså sådant som kan andas in. Hygieniska gränsvärden gäller för damm, rök, dimma, gas och ånga. De är bindande enligt lag och får inte överskridas.
Det finns ingen tydlig gräns mellan en skadlig eller säker halt av ett ämne. Det hygieniska gränsvärdet har vägt samman olika ämnen hälsorisker med vilka tekniska och ekonomiska möjligheter och begränsningar som föreligger på arbetsplatser. Den individuella känsligheten för ett ämne är mycket stor vilket innebär att det hygieniska gränsvärdet inte är en universell säker nivå.
Därför är det viktigt att ha så låga nivåer av alla luftföroreningar som möjligt, även om mätningar ligger under det hygieniska gränsvärdet. Det är särskilt viktigt om exponeringen består av flera olika ämnen, om ämnet har ett mycket långt gränsvärde och är allergiskt eller i samband med tungt fysiskt arbete.
Arbetsmiljöverkets föreskrifter (av.se)
Det finns kemiska ämnen som är förbjudna att hantera (A-ämnen) och det finns kemiska ämnen som man bara får hantera med särskilt tillstånd (B-ämnen).
Vissa ämnen, främst vätskor eller gaser, kan tas upp både via lungorna och genom huden. Lösningsmedel löser upp fettet i huden och gör det lättare för kemiska ämnen att tas upp via huden. Frätande ämnen kan ge allvarliga ögonskador. Skador orsakade av alkaliska (basiska) ämnen är särskilt allvarliga.
Vissa kemiska ämnen lämpar sig att mäta hur mycket som kroppen tagit upp. Det kallas biologiska exponeringskontroller. Ett biologiskt gränsvärde anger den högsta halten av ett ämne som får finnas i kroppsvätskor. Det går att mäta halter genom analys av blod, urin, saliv eller utandningsluft.
I Sverige finns biologiska gränsvärden för bly, kadmium och kvicksilver som har. Dessa värden mäts genom analys av blod.
Läs mer om biologiska gränsvärden i föreskrifterna om medicinska kontroller i arbetslivet.