Frekvensvägning

Vibrationers frekvens har avgörande betydelse för hur de fortplantas i kroppen och vilka biologiska effekter som uppstår.

Lågfrekventa vibrationer (ca 0,5 – 20 Hz) har längre våglängd och därmed kan tränga djupare in i kroppen, vilket innebär att de påverkar större strukturer såsom bål, ryggrad och inre organ. Dessa frekvenser är särskilt relevanta vid helkroppsvibrationer, exempelvis vid arbete i fordon eller maskiner, och kan ge upphov till ryggbesvär, trötthet och påverkan på balansorganet.

Vibrationer med högre frekvens (ca 20–1000 Hz) dämpas snabbare i vävnader och når därför främst ytliga strukturer som händer och armar. De är typiska vid handhållna verktyg och kan orsaka lokala skador såsom nervpåverkan, kärlskador och muskuloskeletala besvär, exempelvis hand-armvibrationssyndrom.

Frekvensvägning i vibrationsstandarder används för att anpassa mätvärden till hur människokroppen faktiskt uppfattar och påverkas av vibrationer vid olika frekvenser. Kroppen är inte lika känslig för alla frekvenser, vissa frekvensområden ger större biologisk effekt och ska därför ges högre vikt i bedömningen. I praktiken innebär frekvensvägning att den uppmätta accelerationen (m/s²) filtreras genom en vägningskurva som förstärker frekvenser där kroppen är mest känslig och dämpar frekvenser med mindre betydelse. Exempelvis:

• För hand-armvibrationer (enligt t.ex. ISO 5349) används en vägningskurva (Wh) som betonar frekvenser där risken för nerv- och kärlskador är störst (cirka 8 – 100 Hz).
• För helkroppsvibrationer (enligt ISO 2631) används olika vägningskurvor (x & y: Wd, z: Wk) beroende på riktning och exponering, med större vikt på lågfrekventa vibrationer som påverkar bål och inre organ.

Syftet är att få ett vägt accelerationsvärde som bättre korrelerar med hälsorisk än ett ovägt värde. Tyvärr omfattar det inte ultravibrationer och transienter (slag och stötar).

Se Ultravibrationer och transienter (slag/stöt)